För att hjälpa andra måste jag
Usch, ag gillarinte så här ärliga inlägg.. Men som sagt, för att jälpa andra någon gång måste jag berätta min sanning.
Jag menar, om ingen står upp och säger saker de gått igenom, då skulle det ju inte finnas någon som hjälpte en?...
Så låt oss börja..
Willes förlossning var ju väldigt traumatisk, devis gick den väldigt fort sen tiden efter på neon var inte rolig den heller.. När vi väl fick åka hem och allt skulle bli sååå bra, började wille skrika mer och mer.. Längre och längre.. Jag blev tröttare och på allt mer dåligt humör, grät lättare och blev mer "arg", jag vågade tillslut inte gå ut med han pga att jag var så rädd han skulle skrika, vi prövade mat på mat på mat, vet inte hur många kronor vi la ut på olika pulver, men inget hjälpte
Det vardags för kontroll på bvc och även en uppföljning "Hur mår du" på mej, jag fyllde i mina papper, brutala och ärliga.
"Har du mörka tankar?" - Ja.
"Har du tänkt tanken om att skada dej själv" - Ja ofta.
Barnmorskan tittar upp och säger "detta ser ju inte så bra ut sofia.." Allt brister och krokodiltårarna sprutar. Hon ordnar en tid akut i karlstad dit jag får åka för att prata med någon, pappa följer med.
Läkaren konstaterar att jag har en förlossningsdeperission, såppas tung att den behöver medicineras, Jag får något som kallas zoloft och några atarax och blir hemskickad med informationen att "du kan börja må sämre innan det vänder och man mår bättre"
OK tänker jag och åker hemåt, i hopp om att NU, nu ska jag må bra, kunna funka som normalt igen åh vad härligt.
Well ack vad jag bedrog mej. den helgen som var, var den värsta i mitt liv, jag klarade inte komma ur sängen, när jag väl kom ur sängen bröt jag ihop och la mej igen, som längst kom jag till soffan, ataraxen som skulle vara ångest dämpande funkade inte, allt var ett kaos, Niklas slet som ett djur för att hålla mej uppe över ytan, sen kom måndagen, och niklas skulle åka och jobba på kvällen.. Jag ville inte att han skulle åka men vad skulle vi göra? Någon gång var det ju tvunget att vända..
Tisdagen kom och det hade inte gett sej, utan det var värre! tar på mej kläderna går upp med nova till dagis så hon skulle slippa se mej såhär går hem för att försöka sova, wille han skriker hela tiden, Omogna tarmar sa dom,
han var då 6v.. Jag ringer till bvc och pratar beättar hur det är och får komma akut till deras psykolog. Kan säga att under hela samtalet satt jag mer och gråt pga av ångesten.
Vi avslutar samtalet och jag får nya tider att komma dit, sista hon säger är "gör inget dumt nu! Ångest ÄR bara en känsla, den kan inte skada dej"
Jag ringer tillbaka till karlstad och får prata med en sköterska som jag nog har att tacka idag. Hon tvingar mej att åka tillbaka till dom,Hon ringer till Niklas och hans chef, säger att han måste komma hem och ta handom sina barn, hon ordnar med taxi åt mej som pinsamt nog hämtar mej vid dörren.
och väl i karlstad anser de att jag ska få vara kvar, komma bort från allt vad ansvar heter, sova ut. Första dygnet sov jag 18 timmar, och så höll det på.. aptiten kom tillbaka och ångesten blev mindre, 1 vecka var jag där, när jag kom hem igen mådde jag SÅ jäkla bra!
Några veckor senare föll jag igen, men den här gången hade jag all hjälp av mamma och pappa som satt med mej varje dag, från tidig morgon, till sen kväll. dden värsta perioden höll i sej 1 vecka, sen trappades det av mer och mer, under dessa veckor som varit har mycket förändrats, Niklas har fått jobb i årjäng, jag har börjat jobba extra kvällar och helger, jag tror jag hade en ångest period nu för ett tag sen men vad det verkar som har panikångesten dragit sej tillbaka och det var väldigt milda former...
Jag har lång väg tillbaka men har tagit mej mer än halvägs.. Hade jag inte haft min familj och underbara Lena som verköigen kämpade för mej när jag föll vet jag inte..
Jag älskar er ♥
Jag menar, om ingen står upp och säger saker de gått igenom, då skulle det ju inte finnas någon som hjälpte en?...
Så låt oss börja..
Willes förlossning var ju väldigt traumatisk, devis gick den väldigt fort sen tiden efter på neon var inte rolig den heller.. När vi väl fick åka hem och allt skulle bli sååå bra, började wille skrika mer och mer.. Längre och längre.. Jag blev tröttare och på allt mer dåligt humör, grät lättare och blev mer "arg", jag vågade tillslut inte gå ut med han pga att jag var så rädd han skulle skrika, vi prövade mat på mat på mat, vet inte hur många kronor vi la ut på olika pulver, men inget hjälpte
Det vardags för kontroll på bvc och även en uppföljning "Hur mår du" på mej, jag fyllde i mina papper, brutala och ärliga.
"Har du mörka tankar?" - Ja.
"Har du tänkt tanken om att skada dej själv" - Ja ofta.
Barnmorskan tittar upp och säger "detta ser ju inte så bra ut sofia.." Allt brister och krokodiltårarna sprutar. Hon ordnar en tid akut i karlstad dit jag får åka för att prata med någon, pappa följer med.
Läkaren konstaterar att jag har en förlossningsdeperission, såppas tung att den behöver medicineras, Jag får något som kallas zoloft och några atarax och blir hemskickad med informationen att "du kan börja må sämre innan det vänder och man mår bättre"
OK tänker jag och åker hemåt, i hopp om att NU, nu ska jag må bra, kunna funka som normalt igen åh vad härligt.
Well ack vad jag bedrog mej. den helgen som var, var den värsta i mitt liv, jag klarade inte komma ur sängen, när jag väl kom ur sängen bröt jag ihop och la mej igen, som längst kom jag till soffan, ataraxen som skulle vara ångest dämpande funkade inte, allt var ett kaos, Niklas slet som ett djur för att hålla mej uppe över ytan, sen kom måndagen, och niklas skulle åka och jobba på kvällen.. Jag ville inte att han skulle åka men vad skulle vi göra? Någon gång var det ju tvunget att vända..
Tisdagen kom och det hade inte gett sej, utan det var värre! tar på mej kläderna går upp med nova till dagis så hon skulle slippa se mej såhär går hem för att försöka sova, wille han skriker hela tiden, Omogna tarmar sa dom,
han var då 6v.. Jag ringer till bvc och pratar beättar hur det är och får komma akut till deras psykolog. Kan säga att under hela samtalet satt jag mer och gråt pga av ångesten.
Vi avslutar samtalet och jag får nya tider att komma dit, sista hon säger är "gör inget dumt nu! Ångest ÄR bara en känsla, den kan inte skada dej"
Jag ringer tillbaka till karlstad och får prata med en sköterska som jag nog har att tacka idag. Hon tvingar mej att åka tillbaka till dom,Hon ringer till Niklas och hans chef, säger att han måste komma hem och ta handom sina barn, hon ordnar med taxi åt mej som pinsamt nog hämtar mej vid dörren.
och väl i karlstad anser de att jag ska få vara kvar, komma bort från allt vad ansvar heter, sova ut. Första dygnet sov jag 18 timmar, och så höll det på.. aptiten kom tillbaka och ångesten blev mindre, 1 vecka var jag där, när jag kom hem igen mådde jag SÅ jäkla bra!
Några veckor senare föll jag igen, men den här gången hade jag all hjälp av mamma och pappa som satt med mej varje dag, från tidig morgon, till sen kväll. dden värsta perioden höll i sej 1 vecka, sen trappades det av mer och mer, under dessa veckor som varit har mycket förändrats, Niklas har fått jobb i årjäng, jag har börjat jobba extra kvällar och helger, jag tror jag hade en ångest period nu för ett tag sen men vad det verkar som har panikångesten dragit sej tillbaka och det var väldigt milda former...
Jag har lång väg tillbaka men har tagit mej mer än halvägs.. Hade jag inte haft min familj och underbara Lena som verköigen kämpade för mej när jag föll vet jag inte..
Jag älskar er ♥
