Välkommen till min hjärna

Vad lätt det är att blogga när man kan höra det via mobilen.. Jag måste börja leva som jag lär.. Jag förespråkar att folk inte får sluta leva trots motgångar, aldrig få känna sig besegrade. Men vad gjorde jag? Jag slutade leva.. Allt för att undgå ångesten.. Kanske är på tiden att sluta vara rädd

Det var marknad igår, jag var ute, full, men inte fullast.. Jag skrattade och hade kul på riktigt! Idag, vaknade pigg inte speciellt bakis, om ens något.. Just idag trodde jag skulle bli en värre ångest dag men nej.. Det går åt rätt håll.. Vet inte om det är att regnet öser ner eller om niklas dåliga humör gör mej ledsen.. Jag vet inte.. Ska bli kul att gå tillbaka i bloggen om ett år, se hur jag mår då.. Hur mitt liv ser ut då, för ett år sen var jag gravid i smyg, jobbade och mådde bra.. Ja ja. Skriver sen eller i morgon

I dag är det marknadsdag nr 2... men har jag varit där? nej....

idag är en nere dag, jag förespråkar för folk att de ska leva ändå osv men vad gör jag?? gömmer mej...

Det är de små sakerna som räknas här i livet..

Igår skulle jag eg gått upp och tränat på eftermiddagen MEN!, jag hade sån jävla träningsvärk så det får bli idag istället, mamma kommer ner sen för att passa bill och bull så smiter jag iväg en snabbis... GÖTT!
Iaf igår... Vädret var kalas, Nova var hemma från dagis och jag hade väll en Ok dag egentligen..  Vi bestämde oss för att knata ner till Lena och lämna över en påse kläder som Thea skulle få av Nova, jag tror det gick hem...

Vi paratade lite lite lort och gjorde upp planer inför helgen, Jag vågar inte gå ut och "tok festa" även om jag skulle vilja ha en sådär  riktig karatefylla som förra sommaren.. Nja det känns som mina dagar är förbi.. ;)
Vi ska iaf uträtta endel ärenden idag,
Innan jag skulle bege mej hemåt igen fick jag ett tjockt brev som hon skulle lagt i min låda, Öppnade det när jag kom hem, En bok, och på första sidan stod texten

Det är som sagt De små sakerna som räknas!

 

Lilleman har vaknat så jjag måste gå...

Sitter här med mitt allt för söta kaffe ;) mina två mackor och lämnade väll ganska nyss nova på dagis..
Mamma kommer hit sen och passar wille eftersom jag efter nästan 1 års uppehåll ska träna igen..:P men då det ska bli gott..
Iår var vi iväg på invigning av brandstationen, jag pappa och nova.. Fan det är illa när Nova är tuffare än jag.. Hon skulle åka den här sky liften med pappa hela tide... jag själv fick mej en tur i barndbilen med henne ^^ som planerat vägrade lilla fröken johansson gå ur, för det var ju novas bila som hon sa själv..

Jag har bestämt mej nu iaf efter lite pepp från pappa och mamma att jag ska plugga nästa höst, Kommer inrikta mej på psykiatrin, jag vill nog inte jobba inom de riktigt tunga avdelningarna men jag vill hjälpa någon annan, som andra hjälpte mej. Hjälpa till att bryta någons tankebanor, för det är ju där problemet sitter igentligen, man fasnar i en bana och när man väl sitter där är det svårt att ta sej ur, jag behövde hjälp att se ljusglimten för jag såg bara mörker,

Det som har hjälpt mej något OERHÖRT är att våga prata om det.. För faktum är ju att man mår inte bra hela tiden så varför ljuga o säga att man gör det?

fyra nyckelhål: TRÄNA, Äta, Vila och prata om det som tynger en.


Innan jag fick hjälp fick man tvinga i mej mat, niklas och syster spenderade ett par kronor på att jag skulle äta, jag blev sjukt förtjust i kebab sallad men på slutet orkade jag bara äta halva brödet, på hela dagen.

Men jag tänker inte se det som ett nedrelag.. I slut änden är det jag som kommer vara den starka av oss..


Nåå väl..

Träna då, pjuh, jag har gett upp detta med att banta hehe jag ska bygga muskler istället ;) bli Tina thörner biffig ;)

att årjäng är min "hemort", det är ett ställe där jag bor, ska man prata om vat jag känner mej hemma.. Ja då tar vi oss tillbaka till karlstad. Å mitt älskade karlstad...

Men för kottarnas skull kan jag bo här, men kommer aldrig att tycka om stället.. eller endel folk..

Jahjah

Idag är en bra dag, haft några bra dagar faktiskt.. Visst att en våg av ångest far över mej men jag KAN hantera det, det är bara ångest, ingen panikångest och det är jag evigt lycklig över.. Satt och pratade med syster igår, och när jag berättade om hur jag upplevt hela den här perioden, hur jag mått, känt, tänkt osv såg jag två blanka ögon titta på mej.. Tanken slog mej åter igen, "hur mycket har jag skadat de runt om mej med detta fall? Kommer de någonsin lita på mej?" Nu verkar det som nova tagit lite lunch och jag ska ringa kyrkan ang dop.. Ev något annat.. Det säger jag senare..