Funderingar
Eller Jo de ska jag..
Att förlora sitt barn i leukemi, en smärta jag inte kan förstå hur ont det måste göra, att delvis se sitt älskade barn sjukt o veta att man inte kan göra ngt åt det, ännu värre.
Men den där komentaren känns som ett skott skjutet i luften om att jag yttrar mej för att det finns så mycket folk i MIN närhet som klagar o plågar o ojjar sej till den grad att man slår av öronen helt o hållet
Att förlora Lea i magen känns som en helt annan sak. Det ger mej en helt annan oro, en oro som hela tiden säger, "Hjälp gud, nu är något fel igen, Nu rör hon sej lite så nu måste hon slutat leva, ska hon sparka så mjukt? Hjälp nu har de säkert blivit någon missbildning så hon blir nog handikappad "speciell" "
Att behöva ta de valet att avbryta en graviditet TROTS att man känner sparkar, rörelser, man ser hur magen växer o alla andra ser det, alla andra väntar, arbetskamrater väntar glatt på de som komma skall, Att då behöva ta de beslutet att avsluta för att ens dotter är hjärndöd men pga moderkakan får näring så kroppen, hjärtat växer o slår.
Att ligga på kvinnokliniken med värkar, och känna hur INGET händer, läkare som kollar en o pratar tyst om varför det inte sätter igång, att äta 3 elr 4 olika tabletter var 3h för att sk driva ut henne men inget händer o börja spy för man äter så mycket piller,
30 timmar tog det. och då fick jag ett värkstimulerande dropp på slutet som de ökade varje timme, en läkare var o irriterade livmodertappen,
X-antal morfin sprutor som på slutet inte hade någon värkan, antagligen hade jag vant mej vid mängden.
kl 17.08 minns jag så väl för då minns jag av allt de suddiga, att jag frågade en sur jävla barnmorska om jag skulle "krysta" fast jag sa, trycka till.
och kl 17.09 den 21/6-08 kom Lea Alexandra till världen, på självaste midsommar afton.
Jag har suttit halva den här graviditeten o grinat för jag är så rädd något ska hända, något ska vara fel,
Jag fick mina UL i v 13 och v 18 för att kolla skallen och allt har sett bra ut, ändå är jag rädd.
Om jag fått ett extra Ul som de pratade om hade jag tackat nej, Why? för jag är så livrädd dom ska se ngt fel,
Jag är rädd så jag skakar varje gång jag går till BM, why?
för jag är rädd de ska höra ngt som inte är bra.
Att jag sen då inte blivit drabbad av varken foglossning, vatten i benen, krempor av dess like gör att jag får säga att jag mår bra, i kroppen, 8 kg + sen inskrivning gör att de inte känns på samma sätt, jag är inte tung i kroppen o klara ganska mycket för mej själv, och skulle jag nu få piss ont i v 33 som de snart är så är jag nöjd ändå eftersom de är så sent.
Nu känns det som jag är en typisk fjortisbloggare som motsvarar på varje kommentar,
Men att yttra sej ang hur jag mår? när man inte vet hur JAG mår. Ta reda på en sån sak innan, för hur min kropp mår är en helt annan sak.
Men hey, din vän kanske förlorade sin förstfödda med leukemi i magen?
Isf förstår jag om hon är/var rädd att behöva föda två döda barn.
hmm.. jag vet ju inte vad den som kommenterat har kommenterat men de verkar va ngt den inte har alls m att göra el ens vet ngt om..utav va ja jan förstå utav ditt "svar"...
Å när det gäller en persons krämpor el va de nu är så är väl ialf enskilt!! De är just DET ja inte kan förstå, vrf folk yttrar sig överhuvudtaget om saker de inte vart med el gått igenom själva!!!
Det du har gått igenom verkar verkl jättehemskt, jag kan inte aäga att jag FÖRSTÅR hur du känner,för jag har sj inte gått igenom just det, men jag kan ANA!
Sen de som har andra krämpor såsom fogl, vätskesamling etc.. de vet ju var å en hur det är just för dom..
kan säga av egen erf att fogl är INTE kul alls, om man e van att hela livet ha kunnat rörar sig i massor å kanske mår som bäst av just sin aktivitet så är det INTE kul alls att bli förhindrad av tex fogl! det tär på de mesta inom en. men visst! sn finns de saker som är mkt mkt värre, absolut!
men man kan ju inte gå mer än till själv när man talar el uttrycker sig..
Å underbart för dom som du, haft en såpass fin å god grav som du beskriver, verkl!(bortsett från oron) Men de va du nog mer än värd nu åxå efter vad som skett...
ja, de va väl va ja hade i tankarna nu..=
S
Jättefint sofia =)
Det känns som att hjärtat ska gå i tusen bitar. Du är verkligen duktig på att uttrycka dina känslor. Lite för bra kanske. Man kan inte annat än att bli totalt överkörd av den smärta som ni måste känt. Vilket är bra, man ska tvingas känna efter och man ska vara tacksam för det man har. Så tack, Sofia för att du ger en annan syn på tillvaron.
