Välkommen till min hjärna

Igår var det alltså farsdag, på gott och ont.
Började dagen med att gå på lång prom med pappa vid dalslands gränsen.. Vi skulle ut på en foto tur,... Och bilder blev det ;)

Iaf, så när vi kommer fram till vårat mål utbrister han, "Ja... Men man kan ju eg ta bilen hela vägen fram :D "
Så allt som allt hade vi gått 5km i obegådd skog.. Konstigt nog känns det inte idag.

Idag, Ja idag är nova på dagis som vanligt, och jag o wille ska upp en tur på byn... ska lämna in lappen på bostadsf osv...

jag skulle så gäääääärna vilja skriva vad som händer men det funkar inte, vill inte outa så

enda som kan sägas är väll att det är trasigt. Jag är trasig, börjar tro jag kan bli hel igen på eget håll? jag vet inte.


Bilder iaf från foto-turen

 

Sigurdpigurd ♥

Vad jag saknar dig, min lilla foss ♥

Mja man kan väll nästan kalla mej kontrollisk. Är det något jag ska ha kontroll över så är det vikten.. Eftersom jag misslyckades så med allt annat hähä...

Nej då..
Fast bantar och tränar det gör jag men VART är motivationen? I dont know

Nu under veckan var jag hos en ny kurator på VC, höga förhoppningar hade jag, När jag gick där i från kände jag nog mest " Va fan!?" Så jävla värdelös.. Människan ville inte ha ögonkontakt, hon började samtalet med " Ja sofia, berätta vad som gör att du är här?"
jag är en människa som inte gillar att öppna mej, jag vill att de ska kännas som de känner mej redan, att jag är inte bara en av alla dårar som kommer.. Nja det blev ett fjasko..

Ska ge henne nästa gång med, känns det lika dant då får jag väll ringa Dr och säga som det är..

Hur som haver flyter det på bra ändå, jag jobbar på, har halverat dosen och är på gång att bli mitt gamla jag. jag är väll kanske inte den där sofia som jag var förra sommaren.. Men jag ska allt nå dit.

Fick en systemkamera av Nicke med så nu jäklar! :D

Ska allt lägga upp lite bilder så ni får se. Wille och nova växer... herregud nästa tors är lille skiten 7 månader redan.. Det har gått så fort nu! och lorten Melvin fyller snart 1 år.. Min lilla lort gris ♥

mja... jag fick någon slags torka så jag får återkomma

 

 

För att jag då ska vara "Normal" viktig bör jag väga 71 kg? Jahopp... verkligheten slår mej i ansiktet igen! FAN...
Kunde inte jag med födas som en jävla pinne?? Neej nej, sofia ska få krångel med precis ALLT i sitt liv.. ALLT.

Så när jag var runt 19 år typ och hade gått ner massor, var jag fortfarande överviktig? JA jag vet jag hänger upp mej på bagateller men FAN jag är trött,
Jag är trött på att jävla lat arslen ska få glida förbi på en räk macka och få en op som gör att de rusar ner i vikt, utan att behöva göra speciellt mycket.
Några av dem sköter sej inte ens nu efteråt så nästan, bara nästan borde de få gå upp igen!
Och det som stör mej mer är att de KUNDE ha tränat och försökt men valde den lätta vägen.

Ja idag är jag jävligt trött på att se ut som svullo. "Du har fått två barn" bla bla blaaaaaaahahahah! Ja jag vet, det har många andra med men likt förbannat ser de inte ut såhär!

jaja jag ska göra mej ordning för att hämta världens bästa Nova på dagis ♥

 

Jodå jag fick allt present men försent... Tröttnade ganska brutalt efter måndagen men men, vi får försöka lösa det på bästa sätt, fortsätter det så kommjer jag nog få söka eget... eller han då.

SAK samma.

Jag har iaf varit hos läkaren, han vill jag ska börja trappa ner på medc för att sen sluta, STORT steg men vafan! :)

Jaja lilleman gråter och är sur...  ADIOS

Vad lätt det är att blogga när man kan höra det via mobilen.. Jag måste börja leva som jag lär.. Jag förespråkar att folk inte får sluta leva trots motgångar, aldrig få känna sig besegrade. Men vad gjorde jag? Jag slutade leva.. Allt för att undgå ångesten.. Kanske är på tiden att sluta vara rädd

Det var marknad igår, jag var ute, full, men inte fullast.. Jag skrattade och hade kul på riktigt! Idag, vaknade pigg inte speciellt bakis, om ens något.. Just idag trodde jag skulle bli en värre ångest dag men nej.. Det går åt rätt håll.. Vet inte om det är att regnet öser ner eller om niklas dåliga humör gör mej ledsen.. Jag vet inte.. Ska bli kul att gå tillbaka i bloggen om ett år, se hur jag mår då.. Hur mitt liv ser ut då, för ett år sen var jag gravid i smyg, jobbade och mådde bra.. Ja ja. Skriver sen eller i morgon

I dag är det marknadsdag nr 2... men har jag varit där? nej....

idag är en nere dag, jag förespråkar för folk att de ska leva ändå osv men vad gör jag?? gömmer mej...

Det är de små sakerna som räknas här i livet..

Igår skulle jag eg gått upp och tränat på eftermiddagen MEN!, jag hade sån jävla träningsvärk så det får bli idag istället, mamma kommer ner sen för att passa bill och bull så smiter jag iväg en snabbis... GÖTT!
Iaf igår... Vädret var kalas, Nova var hemma från dagis och jag hade väll en Ok dag egentligen..  Vi bestämde oss för att knata ner till Lena och lämna över en påse kläder som Thea skulle få av Nova, jag tror det gick hem...

Vi paratade lite lite lort och gjorde upp planer inför helgen, Jag vågar inte gå ut och "tok festa" även om jag skulle vilja ha en sådär  riktig karatefylla som förra sommaren.. Nja det känns som mina dagar är förbi.. ;)
Vi ska iaf uträtta endel ärenden idag,
Innan jag skulle bege mej hemåt igen fick jag ett tjockt brev som hon skulle lagt i min låda, Öppnade det när jag kom hem, En bok, och på första sidan stod texten

Det är som sagt De små sakerna som räknas!

 

Lilleman har vaknat så jjag måste gå...

Sitter här med mitt allt för söta kaffe ;) mina två mackor och lämnade väll ganska nyss nova på dagis..
Mamma kommer hit sen och passar wille eftersom jag efter nästan 1 års uppehåll ska träna igen..:P men då det ska bli gott..
Iår var vi iväg på invigning av brandstationen, jag pappa och nova.. Fan det är illa när Nova är tuffare än jag.. Hon skulle åka den här sky liften med pappa hela tide... jag själv fick mej en tur i barndbilen med henne ^^ som planerat vägrade lilla fröken johansson gå ur, för det var ju novas bila som hon sa själv..

Jag har bestämt mej nu iaf efter lite pepp från pappa och mamma att jag ska plugga nästa höst, Kommer inrikta mej på psykiatrin, jag vill nog inte jobba inom de riktigt tunga avdelningarna men jag vill hjälpa någon annan, som andra hjälpte mej. Hjälpa till att bryta någons tankebanor, för det är ju där problemet sitter igentligen, man fasnar i en bana och när man väl sitter där är det svårt att ta sej ur, jag behövde hjälp att se ljusglimten för jag såg bara mörker,

Det som har hjälpt mej något OERHÖRT är att våga prata om det.. För faktum är ju att man mår inte bra hela tiden så varför ljuga o säga att man gör det?

fyra nyckelhål: TRÄNA, Äta, Vila och prata om det som tynger en.


Innan jag fick hjälp fick man tvinga i mej mat, niklas och syster spenderade ett par kronor på att jag skulle äta, jag blev sjukt förtjust i kebab sallad men på slutet orkade jag bara äta halva brödet, på hela dagen.

Men jag tänker inte se det som ett nedrelag.. I slut änden är det jag som kommer vara den starka av oss..


Nåå väl..

Träna då, pjuh, jag har gett upp detta med att banta hehe jag ska bygga muskler istället ;) bli Tina thörner biffig ;)

att årjäng är min "hemort", det är ett ställe där jag bor, ska man prata om vat jag känner mej hemma.. Ja då tar vi oss tillbaka till karlstad. Å mitt älskade karlstad...

Men för kottarnas skull kan jag bo här, men kommer aldrig att tycka om stället.. eller endel folk..

Jahjah

Idag är en bra dag, haft några bra dagar faktiskt.. Visst att en våg av ångest far över mej men jag KAN hantera det, det är bara ångest, ingen panikångest och det är jag evigt lycklig över.. Satt och pratade med syster igår, och när jag berättade om hur jag upplevt hela den här perioden, hur jag mått, känt, tänkt osv såg jag två blanka ögon titta på mej.. Tanken slog mej åter igen, "hur mycket har jag skadat de runt om mej med detta fall? Kommer de någonsin lita på mej?" Nu verkar det som nova tagit lite lunch och jag ska ringa kyrkan ang dop.. Ev något annat.. Det säger jag senare..

Usch, ag gillarinte så här ärliga inlägg.. Men som sagt, för att jälpa andra någon gång måste jag berätta min sanning.
Jag menar, om ingen står upp och säger saker de gått igenom, då skulle det ju inte finnas någon som hjälpte en?...
Så låt oss börja..

Willes förlossning var ju väldigt traumatisk, devis gick den väldigt fort sen tiden efter på neon var inte rolig den heller.. När vi väl fick åka hem och allt skulle bli sååå bra, började wille skrika mer och mer.. Längre och längre.. Jag blev tröttare och på allt mer dåligt humör, grät lättare och blev mer "arg", jag vågade tillslut inte gå ut med han pga att jag var så rädd han skulle skrika, vi prövade mat på mat på mat, vet inte hur många kronor vi la ut på olika pulver, men inget hjälpte

Det vardags för kontroll på bvc och även en uppföljning "Hur mår du" på mej, jag fyllde i mina papper, brutala och ärliga.
"Har du mörka tankar?" - Ja.
"Har du tänkt tanken om att skada dej själv" - Ja ofta.

Barnmorskan tittar upp och säger "detta ser ju inte så bra ut sofia.."  Allt brister och krokodiltårarna sprutar. Hon ordnar en tid akut i karlstad dit jag får åka för att prata med någon, pappa följer med.
Läkaren konstaterar att jag har en förlossningsdeperission, såppas tung att den behöver medicineras, Jag får något som kallas zoloft och några atarax och blir hemskickad med informationen att "du kan börja må sämre innan det vänder och man mår bättre"
OK tänker jag och åker hemåt, i hopp om att NU, nu ska jag må bra, kunna funka som normalt igen åh vad härligt.
Well ack vad jag bedrog mej. den helgen som var, var den värsta i mitt liv, jag klarade inte komma ur sängen, när jag väl kom ur sängen bröt jag ihop och la mej igen, som längst kom jag till soffan, ataraxen som skulle vara ångest dämpande funkade inte, allt var ett kaos, Niklas slet som ett djur för att hålla mej uppe över ytan, sen kom måndagen, och niklas skulle åka och jobba på kvällen.. Jag ville inte att han skulle åka men vad skulle vi göra? Någon gång var det ju tvunget att vända..

Tisdagen kom och det hade inte gett sej, utan det var värre! tar på mej kläderna går upp med nova till dagis så hon skulle slippa se mej såhär går hem för att försöka sova, wille han skriker hela tiden, Omogna tarmar sa dom,
han var då 6v.. Jag ringer till bvc och pratar beättar hur det är och får komma akut till deras psykolog. Kan säga att under hela samtalet satt jag mer och gråt pga av ångesten.
Vi avslutar samtalet och jag får nya tider att komma dit, sista hon säger är "gör inget dumt nu! Ångest ÄR bara en känsla, den kan inte skada dej"

Jag ringer tillbaka till karlstad och får prata med en sköterska som jag nog har att tacka idag. Hon tvingar mej att åka tillbaka till dom,Hon ringer till Niklas och hans chef, säger att han måste komma hem och ta handom sina barn, hon ordnar med taxi åt mej som pinsamt nog hämtar mej vid dörren.
och väl i karlstad anser de att jag ska få vara kvar, komma bort från allt vad ansvar heter, sova ut. Första dygnet sov jag 18 timmar, och så höll det på.. aptiten kom tillbaka och ångesten blev mindre, 1 vecka var jag där, när jag kom hem igen mådde jag SÅ jäkla bra!
Några veckor senare föll jag igen, men den här gången hade jag all hjälp av mamma och pappa som satt med mej varje dag, från tidig morgon, till sen kväll. dden värsta perioden höll i sej 1 vecka, sen trappades det av mer och mer, under dessa veckor som varit har mycket förändrats, Niklas har fått jobb i årjäng, jag har börjat jobba extra kvällar och helger, jag tror jag hade en ångest period nu för ett tag sen men vad det verkar som har panikångesten dragit sej tillbaka och det var väldigt milda former...

Jag har lång väg tillbaka men har tagit mej mer än halvägs..  Hade jag inte haft min familj och underbara Lena som verköigen kämpade för mej när jag föll vet jag inte..


Jag älskar er ♥

Hur kan något man älskar så, få en att må så dåligt.. Idag är ingen bra dag och jag ber till gud att morgondagen blir bättre.. Att natten blir bra och att alla känslor faller på plats.. Niklas är i sthlm och kommer hem på fredag, då går han på semester och jag ska passa på att åka på egen mini semester.. Vart vet jag inte.. Men sova borta måste jag göra någon dag.. Vill du ha mej?

ptja vad har hänt eg???

Jag har hunnit bli två barns mami, mitt senaste fynd är en liten fin pojk som heter wilmer och är 9veckor,
dagen D som allt hände var en lördag, hade lite ont i magen och kunde under en period klocka värkar sen av tog de... lite senare på kvällen kom en brak värk och BB tyckte vi skulle komma in, väl där hade de avtagit igen men de tyckte vi skulle stanna på hotellet och komma tillbaka på morgon igen för bedömning då.. Hopp tyckte vi och gick dit..
Vi la oss runt 23 tiden och runt 23.30 började det göra lite ont igen, inget jag inte kunde hantera typ, klockan hann bli 00 och jag hade varit uppe på toa X antal gånger ;) vid 00.30 hade jag för jävla ont så vi fick gå ner igen vi var inne på vårat rum runt 01 och där fick jag ligga med lustgas, 01.50 kom "min" sköterska in och gjorde den mycket trevliga undersökningen och kunde säga att jag var öppen 6 cm, så vi gissade att allt skulle vara klart till kl 03, TJI vad vi bedrog oss... det var jag, niklas och en uska på rummet så går helt plötsligt vattnet och man får krystvärkar direkt, NÄ då fanns det inte personal?! så hon skriker åt mej att jag inte får krysta, well well.. det var ju lätt för henne att skrika som inte har en bebis knackandes på dörren... Iaf så orkar jag bita sönder lustgasmasken, skrika några hemska svordommar och sen funka det inte längre, niklas fick hastigt slita av mej trosor och hela kittet hehe, Ja det var kaotiskt... Och då var kl 02.12 och Wilmer föddes.. Helt blå och gör ful :D

När de skulle göra pox mätningen blev han underkänd och sen började helvetet....

In på avd 10, medicin för han hade en infektion, han skulle ligga med ekg kurva, de skulle mäta syersättningen, när jag kom ner från hotellt på kvällen ligger han med syrgas för andningen hade blivit dålig,

sen rullade det bara på.. han fick ta x antal prover, när saker började ljusan kom nästa bakslag, höpp han behövde sola, han ville inte äta så han fick sondmatas osv osv, han vägrade ta bröstet så tillslut började vi ge på flaska..
Ja sen efter 1 vecka drygt fick vi åka hem.. Då började det andra helvetet, anpassa sej.. och wille fick ont i magen.. Aaa vi är på väg mot det bättre med det har fan inte varit lätt.. och niklas har ställt upp mer än någonsin den här gången.. ♥

Jag har fått ta bort min älskade gamla tik fossie, det var tyvärr pga ålder och att hon inte skulle fixa, ELLER må bra av att få in en bebis till i huset..
Och goliat sålde jag, men det var pga att han förtjänade bättre, han ville vara i centrum 100% och jag kunde inte ge han det.. Så nu har jag bara harry och elsa =)

Det är så svårt att förstå, det är så jäkla svårt att ta in.. Att en människa som man sett sen hon var liten plutte bebis inte finns med oss längre.. det känns som någon ljuger för mej hela tiden..
Mitt hjärta går i sönder för familjen som står kvar.. Och vännerna, av vad jag förstått kom det som en blixt från klar himmel.. Jag hade inte träffat henne på länge men man frågade alltid resterande familj hur det var med henne, hade lite kontakt via Facebook osv..
Jag satt i viken när jag fick smset, i chock gick jag till ica och köpte allt möjligt som jag inte ville ha när jag väl kom tillbaka till sjukhuset.. Väl där släppte lite av chocken och jag grät, jag grät för jag aldrig mer får störa HELA den här underbara familjen i samlad trupp mer, för att den här famlijen inte förtjänar en sån här sak! Jag är så jävla ledsen för dem.. Jag känner sorgen hela vägen hit och det gör mej väldigt ont att inte kunna ta bort den åt dom.

Jag har ju varit inne och läst tre tjejers bloggar, ena tjejen har gjort en så fin "till minne av"  vet inte om jag vågar lägga upp den eller vad man ska göra, den är för fin för att inte visas dock..



Vila i frid lilla söta du ♥

Ibland blir man bara så himla ledsen, på precis allt... Allt känns så krångligt just nu, jag sitter här ensamen då min sk sambo är i sthlm o jobbar för vi "ska ha det bra",
vist vill jag med ha pengar men inte de enorma summor som han tänkt sej... Att han då hellre är där uppe nu än med mej 1 v innan satt BF datum.. Nej jag vet inte, ego i mina ögon..

Åter igen, en olikhet bland oss... Han är van att typ aldrig se sin pappa, jag är van att min pappa kommer hem trött som fasen runt 16 tiden..

Kollade ut nyss och såg att regnet stod som spö i marken.. DET gjorde mej ledsen, eftersom jag måste gå upp till dagis för att hämta nova och sen gå hem igen.. Inte så överdrivet långt men en bit att gå för trötta ben...

Jag har även börjat fundera över hur min livs situation ser ut.. Jag ensamen med barn, hundar och katter? jag är alltså otroligt låst.. Och då vet jag inte längre om det är prior 1 att ha hund, egentligen inte katt heller men det är lättare att få någon som släpper in och ut dom än någon som passar hundarna..

Jag vet inte, är oerhört kluven i den frågan,
får återkomma med svar längre fram när jag vet mer.. När jag pratat med min käre far som garanterat kommer hålla med mej om det och tycka jag ska skaffa hund när barnen är större...

Snälla finns det någon som vill resonera med mej?

Ja ja, BB väskan är påbörjad och halvpackad iaf,

Nu ska jag kika lite på ellos innan jag inser "Shit är klockan så mycket" =)


Ciao bella! Kiss kiss♥

Idag fyller min pappa år!  Dessutom är min yster på BB, så vem vet, vi kanske får två 12 januari kalas =)

sitter med mobilen i högsta hugg och väntar.. Iof så skulle dom starta henne runt 10 dryg så de har väll hållt på 2h nu drygt... =)

Det är nog första gången av dessa 3 graviditeter som jag vet vad som händer, annars har det väll varit mer, "dom är på bb och vips en bebis"

Själv är jag i v 28 (27+)

idag är jag sjuuuuuukt trött... helt svullen i ansiktet och bara allmänt säckig... Uffa..

har inget vettigt att skriva..
så det får bli att lägga upp en bild eller ja, som vanligt Några. =)